Och feghet att säga sanningen är det simplaste som finns. 

Blev singel när jag var 52. Inget konstigt, det händer i de finaste familjer. Bara å gilla läget och starta från noll. Hade bestämda åsikter om allt möjligt och om hur allt skulle bli. Åren har rullat på fort som f*n och jag hade fortfarande en massa önskningar om hur allt skulle bli.......förhoppningar. Sitter fortfarande ensam i mitt för stora hus som jag egentligen inte orkar med längre. Och velar om framtiden. Om jag ska bo kvar så måste jag ta tag i en massa praktiska saker.....själv...... Tänker iaf att man ska leva här och nu, vi lever bara en gång.....

  Pontus berättade igår om en jobbarkompis som gick hem från jobbet i onsdags och sa, vi syns på fredag. Han kom aldrig tillbaks eftersom han dog i sömnen på natten. 51 år blev han......vila i frid.....

Och här sitter jag och har så mycket jag skulle vilja göra innan jag stänger mina gröna....

    Man ska omge sig med människor som är bra för nuet och framtiden.