Nu närmar det sig med stormsteg, det ofrånkomliga när de ska flytta till sina nya hem. Samtidigt som det blir en lättnad så är det såå sorgligt och jag gråter floder när de åker en efter en....
Av lite olika orsaker. Men allt rullar väl på nästan som vanligt. Lite trött på att
stötta och vara snäll, när det ändå inte uppskattas i slutändan........Funderar
också på om jag äntligen ska ta pension eller om jag ska kämpa på ett tag
till....