Den svåra balansen i livet mellan att vara tydlig med vad du behöver, vilket för de flesta är en inre strid eftersom våra djupaste behov allt som oftast är klädda av en mild skam, samtidigt som du faktiskt inte kan kräva något alls av den du har en relation med.

Men? Inte kunna kräva något alls? Vad är då relationer till för, tänker du?

Varför skall vi leva tillsammans om inte för att rädda varandra om vi sjunker? Vad är meningen med tvåsamhet om vi inte lyfter och kanske till och med bära varandra när vi inte orkar gå? En relation skall väl ändå vara själva nåden i livet? Skall väl ändå vara andningshålet i allt som tar luften från oss? Skall väl vara friden i motsats till krigen vi måste utstå hela tiden? Det är väl av våra relationer vi skall få kraft och mod? Styrka och tålighet? De ska väl hela oss från våra håligheter? Befria oss från vår halvhets helhet?

Om inte, vad är då kärleken till för?

Ja, vad är kärleken till för? Vad är den alls? Om inte allt det där? Om inte det som får oss att överleva?

Vi inte tvivla på den. Däremot kan vi absolut fråga oss hur vi får den att överleva våra liv. Vår grå vardag. Våra grå sinnen. Grå av stress och plikter. Grå av tvivel och längtan. Längtan till eller ifrån. Förhållningen till allt annat. Det som rör sig i oss. Den andra möjligheten. Det andra livet. Vi tänker att det finns. Vi hoppas och det vi hoppas på är just det där romantiska som vi föreställer oss finns någonstans. Bara inte där vi är. Bara inte i press i skuld. Bara inte i vårt arma liv.

I detta kämpar vi. Ibland släpper vi taget och förutsätter att den vi har en relation med skall greppa det. Med sina varma händer eller vida famn. Det är därför relationen är. Finns. Den förutsägbarheten bor i själva varandet. Livräddningen. Vi förutsätter den. När det inte sker blir vi besvikna. Men i besvikelse skall inte kärlek vara. Kan inte kärlek gro. Så mycket vet vi. Så vi hoppas. Och när vi nästa gång vi sjunker och lämnas att klara oss själva gör vi det. Vi överlever. Så gör även hoppet. Och vår längtan efter förutsägbarhet.

Bestämmelsen i den. När vi faller blir vi burna. Vi behöver. En famn. Förutsägbarheten i att oron vindlar i oss och att den vi älskar stillnar den.

För så verkar kärleken. Allt är en. Allt förmår den. Ändå kan vi inte kräva något av den? I konsekvensen av den?

Just så blandar vi ihop relationer med kärlek. Relationer handlar om så mycket annat. Kärleken är vad den är. Förutsägbar.

Det är i skuggan av drömmen vi ser vad vi är i. I bristen på ljusa strålar som förblindar. I skuggan av värmen vi måste våga. Våga sträva efter det vi faktiskt behöver. Och inte kräva det av den som inte levererar. Den som inte förmår. Där blir kraven meningslösa.

Kärlek är vad kärlek är. Relationer är någonting helt annat. Som mycket väl kan bäras av kärlekens förutsägbarhet men lika ofta alls inte.

Då måste vi skilja vår relation och längtan åt. Bevara vår längtan och låta den vindla vidare i oss. Lämna den som inte kan avkrävas vare sig det ena eller det andra. Den som inte levererar i kärlek. Utan i oförutsägbarhet. För den finns. Den romantiska kärleken. Den som kan mota allt grått. Den bärs av förutsägbart. Den hör nämligen kärleken till. Förutsägbarheten.

Ajdå....hade dubbelkopierat utan att jag såg det. Men nu är det bara en   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

God morgon  På denna väg som kallas livet, måste du ta det goda med det onda, leende med det sorgliga, älska vad du fick, och komma ihåg vad du hade. Alltid förlåta, men aldrig glömma, lära av dina misstag. Människor förändras. Saker går...

Ja i fredags kom Ola och Gabbe hit och tog bort de gamla köksbänkarna och bytte ut dem mot nya. Som jag hade varit till Bauhaus och valt ut och som Gabbe hämtade och kapade till efter mina mått. Jag är jättenöjd med resultatet. Och så fixade de till ...