Ja det har varit många tankar den här helgen. Tur att det har varit fulltecknat och att jag har haft sällskap kvällarna och nätterna av älsklingen. 

Jag är ju den som backar undan och håller mig på min egen kant.Typ som lonewolf.....Det blev så efter att pappa gått bort. Han ringde alltid till mig och frågade hur det var och kom till mig och fikade och åt. Och efter hans bortgång så hamnade jag liksom på sidan och har alltid fått klarat mig själv. Har aldrig bett om hjälp och mamma har t.ex aldrig varit barnvakt till mina pojkar. Inte uppvaktat dem på födelsedagar eller givit julklappar, vilket hon gjort med mina syskon, deras barn och barnbarn. Och då tappade jag liksom familjekänslan. Mia var ofta hos mormor efter att morfar dog. På helger och lov, tog hon bussen till Bergsjö och var hos mormor och höll henne sällskap när hon var ledsen.

Men nånstans på livets stig så kom andra att bli allt viktigare för mormor. Mia fick egen familj och drog sig också undan då hennes flickor (mina barnbarn) inte var lika viktiga som de andra.........Men funderingarna finns ju ändå varför/hur/när det blev så? 

Nu de sista åren så har Susanne och hennes flickor varit ett enormt stöd för henne när hon åkt in och ut på sjukhuset. Susanne har varit underbar, och det ska hon ha all heder för. 

Det är så klart sorgligt att mor har lämnat jordelivet, men pappa har räckt ut handen efter henne flera gånger och nu tog hon tag i den så de är tillsammans igen. Efter 33 år............

Man kan sörja på olika sätt och min sorg finns i hjärtat fast jag inte visar den utåt. 

För en månad sedan så var jag på min kusin Lisbeths begravning. I fredags ringde hennes bror Karl-Erik till mig.  Nu är hela syskonskaran Granholm borta sa han.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kortisonspruta i höften och i ljumsken och vila i 10 dagar. Försöker att hålla mig i stillhet men det är svårt.... Det är lite skumt eftersom jag har ondare nu än före injektionen, men det kanske funkar så? Men superhärligt väder i dag så jag för...