Jag vet att jag gjorde det som var bäst för Lady, men orkar snart inte med mig själv.......såå himla jobbigt. I fjol när Smilla fick vandra över regnbågsbron så hade jag ju Lady fortfarande, men nu har jag ingen hund kvar att ge min kärlek. 

Och vem ska jag prata med på mina prommisar?? Jag flyttade hemifrån när jag var sexton och sen dess har jag alltid haft hundar.........

Undrar om hjärtat kan brista? Just nu känns det så. Och så ångesten över om jag gjorde rätt? Men jag antar att en veterinär inte tycker att man ska låta en frisk hund somna in på hans rekommendation. Det vill inte ta slut på gråten. H-E kom upp i går kväll och skojade och sa att jag ser sex år äldre ut....Då är man härjad   Nu har han åkt hem igen och det är så förtvivlat tomt i huset. Smulan söker och går omkring och kurrar oroligt. 

Dessutom klev jag på en rostig spik i går när jag höll på med graven till Lady. Den gick rakt genom stöveln och in i foten. Jag kände att det gjorde ont men gick några steg innan jag kollade vad det var. Två hål, så jag måste ha trampat in den två ggr. Men det kändes inte så farligt när jag drog ut den?? Det blödde nästan ingenting och jag har himla ont nu så jag får väl hålla kollen....